#23 Vanliga misstag, del 1
Boel Olin Jag är förälder till två barn med flera olika npf-diagnoser och relaterade tillstånd. I många år var det kaos i vår vardag. Min väg till en fungerande vardag med npf började med min viktigaste insikt: Alla barn vill – om de kan.
Nyfikenhet som drivkraft
Insikten skapade nyfikenhet. Jag skaffade mig kunskap om npf-diagnoser och relaterade tillstånd för att förstå de dolda utmaningar som dessa för med sig. Min nyfunna kunskap hjälpte mig att inte misstolka barnens beteenden utan att istället se bakom dem och leta efter orsaken.
Vilket behov hos barnet var inte tillgodosett? Ett behov som hen hittat sin strategi att möta – men som tyvärr inte var så bra för honom själv eller för omgivningen. När vi väl förstått det – ja då var det mycket lättare att hitta en ny strategi som fungerade bättre.
Hjälpsamma strategier
För det finns mängder med hjälpsamma strategier som kompenserar för det som just nu är svårt för barn med npf. Efterhand som jag fått kännedom om nya strategier har jag alltid drivit på för att vi ska testa dem. Vi har testat bildstöd för att tydliggöra en rutin, tidshjälpmedel för att visualisera tid, tyngdtäcke för att kunna somna, ritprat för att förbereda inför något som ska hända, och så vidare.
Vissa strategier fungerade klockrent. Andra fungerade så länge jag orkade upprätthålla strukturen och påminna om dem. Några fungerade inte alls. Och visst – npf är individuellt. Ingen strategi fungerar för alla. Men i efterhand kan jag se misstag som jag och många med mig gör. Genom att tipsa om dem i detta och några inlägg framåt, hoppas jag att du slipper upprepa mina misstag.
Att välja strategi för snabbt
Ett misstag jag har gjort många gånger är att välja strategi för snabbt. Istället behöver jag göra mer som Einstein. Han lär ha sagt att ’om jag hade en timme att lösa ett problem, skulle jag ägna 55 minuter åt att förstå problemet och 5 minuter åt att lösa problemet’.
Hur kan det ta sig uttryck vad gäller hjälpsamma strategier vid npf? Låt oss ta ett exempel.
Ett exempel
En av mina söner har alltid gillat matte och varit bra i det. En bit in på hösten i 7:e klass får vi signaler från läraren att han börjar halka efter. Läraren berättar att han bara sitter av lektionen och får inget gjort. Han har dessutom börjat gå ifrån lektionerna.
Min tanke var att nu har matten blivit för svår. Så lösningen jag föreslog var att vi kunde jobba med matten tillsammans hemma, så kunde jag förklara det som var svårt.
Vi började med det. Då insåg jag att svårigheten istället berodde på dyslexi. Att det var svårt både att läsa uppgiften och att skriva ner lösningen på papper. Strategin blev då att leta efter digitala hjälpmedel för att få texten uppläst och att skriva lösningen digitalt.
Trots nya digitala hjälpmedel kvarstod problemen. Så till slut gjorde jag det som jag skulle gjort från början. Jag involverade sonen på riktigt. Efter en stunds nyfiket utforskande tillsammans framträdde följande:
Läraren började sina lektioner med en genomgång. Instruktionen till klassen var därefter "- Nu fortsätter ni och räknar där ni var." Min son hade ingen aning om var i matteboken han slutade förra gången.
Strategin han valde blev att gå därifrån. Han tog hellre en arg tillsägelse om att man inte får lämna lektionen och uppmaning att skärpa till sig, än att sitta kvar och känna skammen över att inte kunna göra som alla de andra klasskompisarna.
Lösningen? Ett gem i matteboken som han flyttade fram efterhand som han räknade tal efter tal.
Har du testat allt?
Om du upplever att du har testat allt, men inget hjälper – fundera på om du har valt strategi innan du förstått behovet bakom beteendet.
Boel Olin
/din guide till en fungerande vardag med npf
Kategorier: Fungerande vardag med npf, Goda relationer, Hjälpsamma strategier