#24 Vanliga misstag, del 2
Boel Olin Att leva med adhd, autism och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf) är utmanande på så många sätt. Som npf-förälder kämpar du och jag för att få vardagen att fungera. Vi läser på och lär oss om olika hjälpsamma strategier som kompenserar för det som är svårt. Ibland fungerar strategierna, ibland inte. Hur kommer det sig?
Ja dels beror det så klart på att npf är individuellt. Ingen strategi fungerar för alla. Men jag har också insett att jag många gånger gjort några misstag som gör att strategierna inte ger det resultat i vardagen som jag hade förväntat mig.
Förra inlägget handlade om misstaget att välja strategi för snabbt. Idag vill jag dela med mig av misstaget att välja strategi utifrån min egen syn på problemet.
Hjälpa = ta över ansvaret
När jag väljer strategi utifrån min egen syn på problemet, då hjälper jag mitt barn. Ja, men det är väl bra! Hur kan det vara ett misstag? Därför att det jag egentligen behöver göra är att stödja mitt barn.
Jag har tidigare berättat om min viktigaste insikt: alla barn vill – om de kan. Min andra viktigaste insikt handlar om skillnaden på att hjälpa och att stödja.
Som förälder har jag alltid haft en stor vilja, motivation och drivkraft att hjälpa mina barn. (Vilken förälder har inte det?) Och det har jag gjort med stort engagemang. Det jag aldrig reflekterat över var vad det faktiskt innebära att hjälpa någon.
Att hjälpa innebär att ta över ansvaret och lösa problemet utifrån min upplevelse av problemet och vad som är en bra lösning på det. Barnet har inte längre något ansvar att träna på det hen ännu inte kan och får då inte använda och stärka trådar i hjärnan. Barnets utveckling stannar av.
Insikten förde med sig en stor sorg för mig. Allt jag har gjort för att hjälpa har snarare stjälpt. Ja inte i stunden, men på lång sikt. Återigen behövs en stor dos självmedkänsla. I varje stund gör vi vad som är bäst för våra barn – utifrån kunskap och förmåga.
Stödja = lämna tillbaka ansvaret
Den positiva nyheten är att det aldrig är för sent att reparera skadan. Det handlar inte om att jag nu från en dag till en annan plötsligt ska backa undan och låta barnen ta ansvar för allt i sina liv. För de kan de inte – ännu. Nej, det handlar om att jag behöver förändra mitt förhållningssätt till att ha tillit till att barnen tar sitt ansvar. Under tiden barnen lär sig att ta ansvar – område för område – stödjer jag dem.
Den stora skillnaden är att de får tillbaka sitt ansvar vilket ger dem möjlighet att växa och utvecklas. Stödet de får av mig utgår från deras upplevelse av problemet och vad som är en bra lösning på det.
För mig har detta inneburit att en stor börda har lyfts från mina axlar. Det är så många saker som jag inte längre behöver ta ansvar för.
För barnen har det satt igång en stor utveckling. De tar ansvar för allt fler områden i sina liv. Mitt föräldrahjärta bultar av stolthet och jag är så tacksam för insikten om att stödja är vägen framåt.
Hur gör du?
Hjälper eller stödjer du ditt barn? Vilket du väljer kan göra långt större skillnad i din och barnets vardag än du kanske först anar.
Vill du ha stöd i att byta perspektiv är ett coachande samtal ett bra alternativ. Hör av dig så berättar jag hur vi kan jobba ihop.
Boel Olin
/din guide till en fungerande vardag med npf
Kategorier: Fungerande vardag med npf, Goda relationer, Hjälpsamma strategier, Jag själv